Clara takes London

Hallå där. Förlåt för så segt skrivande. Förra veckan p.g.a. att jag jobbade så mycket. I helgen för att jag hade så himla mycket kul med min andra halva (häng på portobello rd, svensk lunch, hemlagad pouched eggs, promenerade i spitafields och på brick lane osv) och de senaste 5 dagarna för att jag inte mått så bra. 

 

I måndags förlorade jag en person som funnits där sedan jag föddes. Som har sett mig växa från liten flicka, som har bakat kakor som bara JAG får äta, och tvingat i mig flera till trots att mamma sagt stopp för längesedan. Som alltid varit lite för galen för sitt eget bästa. Som har sett mig konfirmeras och ta studenten. Som alltid bakat pepparkakor på sommaren. Ja, kakdrottningen skulle hon säkerligen kronas till. Vi har alltid haft ett särskilt band som inte många förstått sig på.

Senast vi sågs i somras så tog jag med mig en burk med kakor som jag bakat åt henne, mitt sätt att ge tillbaka. Drömmar och schackrutor. Så glad hon blev där vi satt och mumsade tillsammans i cafeterian på det otroligt vackra hemmet som hon varit lycklig att hamna på. Vi mumsade och pratade och hon klappade på min arm. Sa att åh så glad hon var för att få besök, finaste glitter-tunikan hade hon valt dagen till ära och matchande halsband. Ett stygn under ögat. Tusentals rynkor i ansiktet skapade ett oregelbundet rutnät. Koncentration för att få tankarna i huvudet att bli samspelt med orden som kom ut ur hennes mun. Och hon, som krampaktigt höll mig i armen när det var dags att gå. Flera gånger fick jag gå med henne in i rummet igen och förklara att hon ska ju stanna där, det är ju hennes hem. Hon ville så gärna följa med. Såg i ögonen att hon inte ville bli lämnad ensam igen, bara ha någon som satt bredvid och tittade på tv med henne och kanske höll hennes hand. Jag lovade att hälsa på snart snart igen. Att jag skulle ta med mig fler kakor då. Älskade Gudrun, förlåt för att det inte blev något igen. 

 

Har precis fått ledigt från jobbet och bokat Stockholmsbiljetter till i början av mars. En ledsnare anledning än vanligt till att fara hem.