Clara takes London

Att flytta till ett annat land där jag inte kände en enda människa har inte varit lätt,

trots att det har varit min dröm så länge.

 

Har funderat en hel del på senaste över människor i min omgivning. Inser att jag ändå är the lucky one som tagit klivet till något helt annat istället för att leva kvar i spillrorna av mitt gamla liv hemma i Stockholm. Jag har så svårt att se mig skapa ett nytt liv där inom de kommande åren, på något vis så har jag gått vidare.

Det känns både läskigt och sorgligt.

 

Har så himla många människor där hemma som stöttar mig och som hör av sig varje dag eller varje vecka för att höra hur jag mår, hur jag känner mig och vill visa att de bryr sig. Jag blir så himla glad för det. På samma sätt som jag försöker finnas där för alla samtidigt som jag skapar mig ett helt nytt liv här. Men det är svårt ibland att jonglera båda två, no doubt. När jag tänker på alla som hört av sig så går tankarna även till de som inte har gjort det. Personer som jag värderat väldigt högt och som spelat stor roll i mitt liv. Jag förväntar mig inte telefonsamtal eller sms varje vecka men att ha fått ett "Hur mår du?" under de senaste 24 dagarna hade gjort mig väldigt glad.

 

Jag saknar vissa personer mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra.