Tankar
Det här med språk är intressant. Jag har aldrig varit bra på att lära mig andra språk. Eller snarare, jag har varit helt average men eftersom att vissa andra saker alltid gått väldigt enkelt för mig så var just engelskan mitt hatämne när jag var liten. Sen växte jag upp och insåg att det kunde vara rätt kul ändå och framförallt sjukt bra att kunna. Men jag har väl aldrig haft riktigt bra självförtroende när det kommer till att använda engelskan. Fram tills nu. Ett halvår i England har förändrat mig totalt. Jag pratar inte bara helt flytande utan att behöva anstränga mig, min hjärna funkar ofta bättre på engelska än på svenska nu. Oftast så tänker jag på engelska och när jag inser det så försöker jag byta tillbaka till svenskan men det går sådär. När jag pratar med typ Jossan så är väl 20% av orden vi säger på engelska bara för att vi inte pallar fundera ut vad det heter på svenska. Och när vi försöker dra till med svenska ordspråk går det oftast åt helvete för vi minns typ hur det ska vara men inte riktigt... Kan vara väldigt underhållande. Och detta har hänt på bara 6 månader. Jag förstår verkligen att Maria Montazami har svårt med sin svenska ibland hahaha! Även nu när jag landade på Arlanda så blev det knas. Trots att allt stod på svenska och jag hörde folk prata vårt fina språk överallt så sa jag ändå "thank you" när jag fick tillbaka mitt pass i passkontrollen när mannen sa varsågod. Ren automatik. Sa även "sorry" när jag bumpade in i en kvinna på tunnelbanan... Men det känns kul ändå, att vara helt tvåspråkig. Att inte känna sig socialt hindrad för att man inte kan finna rätt ord. Det finaste är när en britt ger mig komplimang för min engelska, det kan göra min dag.
